Idag.

Nu har det gått en massa år! Det är (återigen) försommar, och årets kycklingar har börjat kläckas. Det här årets första gäng bor som vanligt i en kartong ovanpå skänken i hönshuset. Ibland har jag dem på kontoret de första veckorna, men egentligen tycker jag att det är bäst att de är i hönshuset, så att de redan från början vänjer sig vid ljuden och dofterna där, och känner sig hemma. Men det är viktigt att gulla med dem, så att de också vänjer sig vid människan.Här ser vi en dagsgammal Orpington provsitta handen, medan kompisarna förskräckt tittar på.

Då.

 En varm sommardag för elva år sen råkade jag hamna på en  marknad ute på landet. Och kom hem med en papplåda med "en trio" i. Ett tupp och två hönor alltså, det är vad en trio betyder i hönskretsar, så nu vet ni det. Ja, på landet bodde jag ju, men det var ju sämre ställt med hönshuset. Här måste det byggas.
Lådan ställdes i skuggan, och lagret av för tillfället obegagnade brädor inspekterades, och några timmar senare kunde de rara hönsdjuren få komma ut ur sin låda.
Deras ägare (jag) betraktade stolt sitt verk: med hjälp av en garderobsdörr, ett par sidor kompostgaller och lite nät som upptäcktes bakom något annat, hade en liten hönslägenhet åstadkommits i uthuset. Med stor värdighet skred tuppen, först naturligtvis, in i sina nya domäner. Hans två underdåniga fruar, inte så noga med formaliteterna, trippade efter, och så var den nya bostaden tagen i besittning.